Att kommunicera överhuvidtaget

Risen from the grave so to speak... Efter många om och men har jag alltså satt mej och dammat av det gamla tangentbordet igen för att ge er, mina kära läsare något att suga på så här innan jul (inte mitt tangentbord alltså, det vore ju äckligt). Många av er har varit flitiga att påpeka att jag inte varit så aktiv här och jag är väl beredd att hålla med. men det är bara för att jag varit så himla aktiv överallt annars i livet. många av er har också önskat en del till i att kommunicera med män och jag har tänkt på det där mycket. jag tror att denna kommunikation, som jag vigt min blogg åt att noggrant undersöka, kanske bara egentligen är den stora grötiga gråa sörjan i samhället som ingen vaken vill smaka på, lära sej tycka om eller ens bry sej om. man lär sej komunicera till en viss grad och sen går det liksom inte mer och det får vara ok.

varför är det annars så att både män och kvinnor tro att de är de smartaste och mest överlägsna släktet? mina föräldrar t.ex. vi satt och hade en ljuvlig diskussion över en (betoning på bara en) lussebulle för ett tag sen när pappa utbrister "det sägs ju att tjejer väljer en make som är lik sin pappa. men det måste ju göra det svårt för er (syftade på mej och syrran) eftersom det inte finns så många som är lika fulländade som jag" varav mamma skrattar för sej själv och säkerligen känner glädje över att hon fått denna fulländade man på kroken. pappa känner sej i nuläget som den som precis har gjort ett sakligt och objektivt uttlade och är ganska nöjd medan mamma direkt går in i nån form av medömkantillstånd över att hennes fulländade make uppenbarligen har en förvrängd verklighetsuppfattning. "ja lennart du är verligen fantastisk, tänka att just jag fick gifta mej med dej..." mamma och pappa är experter på att kommunicera så att båda känner att de har överläget och däridriver igenom sina poänger så länge de stannar utanför den stora gröten. så fort de snuddar vid den och faktiskt försöker förstå innebörden i de uttaladen som kommer hör man saker som "vad menar du med det?" eller "men lennart prata med mej, säg vad du menar!" och kanske ännu desperatare från min pappa "MEN JAG GÖR JU DET!" varpå mamma (som vet allt och kan allt) svarar "NEJ det gör du inte!" det är det jag säger, det finns en stor grå gröt av missförstånd att ploga sej igenom och jag ska försöka hitta den plogbil som kan ta mej fram där.

life goes on here in västergötland

hej hej hallo! jag visste att det skulle ta min vän sara att få mej att blogga igen. har precis kommit hem från studentfirande. min kusin tog idag och syrran tog förra veckan, det är bara det att det är lite jobbigt. jag är så himla sentimental hela tiden. lite så där att vid varje student påmins man om att det var ännu ett år sedan man själv tog och att livet rullar på och jag blir lite så där tårögd av det ibland. inte att livet rullar på ( det bore väl hemskt om det stog still eller rullade bak) men man inser lite att det verkligen bara är ett liv man har fått att leva och att det är jag som bestämmer vad jag vill fylla det med. och att man måste hålla kontakten med alla vännerna. jag saknar verkligen många av mina vänner! tiden går så snabbt och jag önskade att man kunde träffa alla mycket oftare än vad jag gör nu...

ja detta inlägg får väl bli en sorts hyllning till livet och vänskapen eller nåt sånt. och kärleken

paranoid?

jag är en sån där person som ibland har svårt att skilja på film och verklighet... förra veckan såg jag en beck-film och den var ju spännande och så...lite för spännande. den var så spännande att jag nu tittar mej en extra gång över axeln för att försäkra mej om att den kvinna som jag utbrast "nämen stackarn!" åt i filmen inte ska komma springandes med en kniv mot mej, eftersom det visade sej att hon var mördaren... jag får för mej att av alla psykon som går omrkring här i stan så ska en av dom minst en gång om dan söka upp just mitt hus, gå upp i just min trappuppgång, stanna utanför just min dörr natten då jag just är ensam hemma... därför blir jag så lättad varje gång det är morgon och jag har sovit ensam, riktigt stolt över mej själv blir jag då!

Livet Livet Livet....

När jag gick i fyran fick vi se filmer om kroppen som hade rubriken i dagens inlägg som intro. Och jag fullkomligt hatade det introt. Det var små röda och vita blodkroppar som åkte omkring i kroppen och sjöng "livet, livet, livet livet"... ja, nog om det och nog av minnen från barndommen för idag.

min mamma åkte hem idag från malmö. snyft! vi har haft underbara dagar här nere och shoppat och solat och ätit glass å bara myst så som en mamma och hennes dotter kan göra... det har verkligen varit underbart!

helgen innan denna hade vi tjejkonferens i JKP och det blev en panghelg det me! massa tjejer och lite killar och lite rosa och mycket kul och fnitter å sånt. mycket pizza. bläk. gillar inte pizza så mycket.

nu är snart detta ng-år slut och om några veckor får jag väl sammanfatta mitt år i nån form av krönika... kanske hinner jag få till en del sex i min kommunicera med män. Sex-Att kommunicera med män? Nä förlåt asså, humorn är låg just nu, men erkänn att det va lite roligt... har ni gjort egna studier på mannen eller vill att jag tar upp nåt särskillt ämne så är ni välkomna att kommentera...

hur har ni det annars där ute i världen?

Att kommunicera med män. Del 5 (tror jag)

tja tja tja! då var det dags för emma att dyka upp på sin egna blogg igen...jag vet inte vad det är med mej riktigt, bloggandet har inte riktigt varit sej likt detta år. många uppmuntrar mej att skriva fortsättning på "att kommunicera med män" men jag vet inte... mina två mest inspirerande källor delar jag ju inte varken måltider eller vardagen med på samma sätt så det blir lite svårt... helgen som gått har jag till största delen spenderat med karla-karlen Renkel, vilket i och för sej borde ha varit en stor anledning till att faktiskt skriva en del 5 eller vad det nu skulle bli.

Ibland tror jag att mannen behöver få känna att han har kontroll. Liksom över allt. Kontroll över situationen, över jobbet över vad som händer. Han behöver få känna sej som den där bokhyllan Ivan Stabil. Och i dessa situationen gör nog kvinnan rätt i att bara nicka och humma ett uppmuntrande hmmmumm och låta mannen få tro att allt är som sej bör. som idag när jag lät renkel tro att ng äger en bil för mycket. han oroade sej (eller var förvirrad) över vart den ena östbilen hade tagit vägen (bilen som inte existerar) detta blev ett sånt stort problem att han gång på gång under kvällen utbrast "men jag FÖRSTÅÅÅR inte vart den sista bilen är" och jag (efter att ha gett upp mina komentarer om att jag inte trodde att den bilen faktiskt fanns) bara sa "nej du det är sannerligen konstigt (NOT! eftersom den inte finns)" han verkade så nöjd och harmoniskt när han liksom fick det bekräftat. nu vill jag bara påpeka att jag inte har kollat upp om det är så att denna mytomspunne bil faktiskt existerar, jag går bara på min kvinnliga intuition... vi får se...

jag har alltid fått höra att kvinnor analyserar mer än män, vilket förvisso jag kan hålla med om ,men det finns ingen annan som kan fundera så mycket som män. när en man ställs inför ett val "ska jag vi ta den svarta eller den röda bilen" så börjar en långsam process där för och nackdelar tillsammans med mannen humör dagen vid beslutsfattandet ska vägas samman och ge ett beslut. en kvinna hade sagt "vi tar den röda, det spelar ju ingen roll ändå" medan mannen hade börjat "om vi tar...den svarta...måste vi tanka den nu...annars får vi tanka den sen...men om ni tar...den nu...så kan vi byta förare sen...och då kan dom...ta den till verkstaden.. och den röda kan stå kvar hemma......eller så tar vi den röda...och så får ni gå hem...eller ta bussen så kan vi... byta bilnycklar vid lunch, ja vi tar den röda!" jag vet att det ibland kan vara bra att tänka igenom saker, så all ära. detta är inte en serie att klanka ner på varesej kvinnan eller mannen, bara en guide att kunna förstå varandra.

har ni även tänkt på att jag har förklarat mej kort efter varje stycke? det är helt enkelt för att jag har lärt mej att det måste påpekas att jag kommer i fred för att inte mannen ska känna sej på nåt vis mindervärdig. ja, vi får väl se hur länge ni ska få vänta på nästa lektion, kanske är det dags att böja B-kursen som heter "Att kommunicera med kvinnor"?

Peace out

happy easter!

ja, nu är påsken här igen! på söndag åker jag hem till falköping för att spendera lite tid med min familj och vänner och det ska bli svingött! men nu ihelgen hänger jag på påsk-konferens här i malmö...

nåt jag vill säga bara; påsken handlar om att Jesus dog för dina synder och att han gjorde det för att han älskar dej. det ä sant! hade han inte älskat dej hade han inte dött för dej. så ja, glad påsk och glöm inte detta!

ses någon gång!

wohooho! we're on the roll!

ja det var ju det här med motivation... varför är det så att man ibland är asladdad att göra nåt och en annan dag bara känner att man nog har drabbats av apati (apatism? apatami? ja ni fattar)... i mitt liv har detta gjort sej väldigt synligt den senaste tiden. jag har dagar då jag flyger fram på moln. allvarlig, jag kan nästan se att dom är rosa och det luktar nästan rosor och hallon överallt. dessa dagar är underbara, man kan förbise alls misstag och dåliga sidor och inga problem är för stora för att förstöra min underbara dag! det är nästan så att man önskar sej lite bekymmer för att inte glädjen ska flöda fram på ett alldelses för fritt sätt.

men sen, när man minst anar det, vaknar man och bara inser att man kommer dö. ja så känns det i alla fall. idag kommer jag dö av tristess. eller " jag kan verkligen inte le, det går inte"... och varenda grej blir irriterande. man vill säga saker som " kan du ta lite mindre papper när du torkar dej för jag får altid byta rulle" eller kan du sluta använda ordet 'gött' för jag får panik varje gång". små små saker kan få mej att vilja slänga ut alla saker ur fönstret helt i linje med vilken hollywood film som helst. sen tycker man synd om sej själv (förlåt, jag menar jag, jag tycker synd om mej själv). "öh höööööö, det ä så synd om mej, jag är så ensam. jag har ingen. jag har inget. totally alone in this bitter world kind of feeling..." Det är i dessa stunder man kan bygga sin karaktär... Bygga bygga bygga! Det gäller att se det positivt!

Tänkte ni förresten på att det finns en väldigt bra rad ur perrellis låt (heja sverige) heroes? "taking the fight is the life of a hero, staying alive..." bra där!